|
Vi träffar honom utanför Gamla Teatern i Ronneby, en byggnad fylld med
anor och nostalgi, byggd 1911. Här är sätet för Ronneby Folkteater där
unga och gamla, amatörer och utbildade proffs, samlas för att ge
föreställningar, öva och annat som har med teater att göra.
En ung skådespelare från Bräkne-Hoby folkhögskolas teaterlinje går
förbi, hälsar, pekar på Håkan Robertsson, och säger: det är han som bär
Folkteatern på sina axlar...
Drabbas av trötthet
– Det känns jättebra, men jag måste passa mig så att jag inte bränner ut
mig igen. Plötsligt blir jag dödstrött, då bryter jag upp och går och
lägger mig. Jag borde förstås sluta röka, men det är så svårt, säger
Håkan Robertsson.
När han ser tillbaka på sitt liv är det ett liv med många olika
inriktningar. Karriären kan inte kallas spikrak utan är något av en
krokig stig med många avstickare. Att säga att han är och har varit en
man med många järn i elden känns nästan som en underdrift.
– Jag föddes och växte upp i Hallabro. Pappa hade en målerifirma och
tanken var att jag skulle följa i hans fotspår som målare. Det blev
istället att jag började jobba i en färghandel, först i Ronneby och
sedan i Kristianstad och i Malmö. Jag gick med i Socialdemokraternas
ungdomsförbund, SSU, och började spela skolteater på 70-talet. 1977
flyttade jag tillbaka till Ronneby och fick familj. Jag jobbade som
färghandlare och var samtidigt aktiv inom Frivilligförsvaret. Där lärde
jag mig mycket om organisation och hur man hantera stora grupper.
Magert utbud
I början på 80-talet bestod nöjesutbudet i Ronneby av Brunnen och en
Kina-restaurang. Det var i alla fall vad Håkan Robertsson och hans
vänner tyckte. De bestämde sig för att starta Musikföreningen Hoffman,
en förening som senare kompletterades med Ronneby Revysällskap.
Föreningen, med Håkan Robertsson som ordförande, arrangerade bland annat
fem års jazzfestivaler i Ronneby.
– Vid den första festivalen var jag inte själv med. Jag hade fått
erbjudande att åka till Libanon som FN-soldat. Det kunde jag inte tacka
nej till. Därmed missade jag också Monica Zetterlund som var en av
artisterna sommaren 1985, berättar Håkan Robertsson med vemod.
Därefter följde några års engagemang inom numera insomnade, eller i
varje fall vilande, teaterkonstellationer som UDG, med Ulf Fembro i
spetsen, och Teater Hialös. Varvat med framgångarna för festivaler,
revyer och uppsättningar av bland annat Ronneby Blodbad minns Håkan
Robertsson också den mindre trevliga baksidan av medaljen.
Falanger
– Jag vill helst inte prata så mycket om det där, men jag kan säga så
mycket att det handlar om många starka viljor. Det var falanger som
ville olika saker och som på ett väldigt tydligt sätt gav röst åt sina
åsikter. Det var inte lätt, det var nästan lika mycket stridigheter som
i mellanöstern (ler).
När Håkan Robertsson blickar tillbaka på 2000-talet har han svårt att
hålla isär årtalen och berätta när olika händelser inträffade. Han
drabbades då av det som benämns som utmattningsdepression, eller
utbrändhet. Hjulen hade alltid snurrat fort, men nu sa kroppen ifrån.
Kunde inte andas
– Jag skulle besöka en butik i Kallinge och upptäckte att den hade
lunchstäng. I bilen på vägen tillbaka till Ronneby fick jag plötsligt en
obegriplig, underlig lust att köra rakt in i bergväggen. Det var helt
sjukt. Jag kunde inte andas och var övertygad om att rökningen nu gett
mig cancer.
De följande fem åren tillbringade han "på soffan". Den sista
anställningen före kraschen hade han på Östersjöinstitutet där han
jobbade med IT-projekt mot Ryssland.
– Lika bra som medicinerna är när man behöver dem, lika dåliga är de när
man inte behöver dem längre. Det tog minst ett år innan jag lyckats
sätta ut dem och jag hade en väldig tur som fick hjälp av en skicklig
psykiatriker så att avvänjningen verkligen fungerade.
Det är få i Ronneby som kunnat undgå att Håkan Robertsson är på banan
igen, nu som teaterproducent. Han har en energi som smittar av sig och
han pratar med stor värme om ensemblen i nyårsrevyn Nya kvastar som
lockat en publik på 1 300 personer.
Revystrid
– Det är inte dåligt för en stad av Ronnebys storlek, säger Håkan
Robertsson, som ser fram emot nya uppsättningar av Ronneby Blodbad i
sommar.
Förutom att han jobbar med Folkteatern är han också aktiv inom
lokalpolitiken och han tvekar aldrig att säga vad han tycker i olika
debatter. Senast tog han strid för de hängivna amatörerna i samband med
lokalradions RevyRichard-tävling.
– Jag tyckte att det var fel att peka ut enskilda deltagare och totalt
såga deras prestation. Det är skillnad om det hade handlat om proffs som
kan hantera kritik på ett helt annat sätt.
Äkta glädje
Han talar med värme om de människor som utgör Folkteaterns hjärta.
– Hit kommer teaterintresserade i alla åldrar, den yngsta är bara sex år
gammal. Det finns ett otroligt hjärta, äkta sann glädje, i deras arbete.
Sedan har vi också ungdomarna i Kollektivteatern som vi jobbar mycket
med. De kommer från teaterutbildningen vid Bräkne-Hobys folkhögskola.
Själv sökte han aldrig till scenskolan, han blev inte skådespelare till
yrket, även om han hoppar in i olika roller då och då.
– Det är klart, eller näeh...äsch, jo, jag önskar nog att jag hade sökt.
En handelsresande...
Favoritskådespelare är Per Oscarsson och Ernst-Hugo Järegård. Den förres
tragiska bortgång i julas var ett tungt besked.
Håkan Robertsson är övertygad om att det går utmärkt att kombinera det
seriösa med det mer publikvänliga.
– Allt handlar om framförandet, det extremaste och otillgängliga kan
göras tillgängligt. Om jag hade fått välja vilket teaterstycke som helst
att sätta upp på Folkteatern skulle jag välja En handelsresandes död
eller I väntan på Godot.
|
|