|
 Libanon
1985
Vi var mer än 5000 FN-soldater i FN:s Libanon-kontegent. Vi svenskar
tjänstgjorde i ett sjukhus-kompani. Soldaterna ”ute på fältet” var från
Finland, Norge, Ghana, Irland, Nepal, Fiji Islands och Frankrike.
När
jag åkte ner till Libanon hade jag en mycket positiv bild av judar och
Israel. Det tog fyra – fem dagar att helt ändra uppfattning! Det var
chockartat.
Mor
och far lärde mig vad Hitler gjorde med judar, homosexuella och psykiskt
sjuka i koncentrationslägren. Min far som var målarmästare vägrade hela
livet att göra arbete hos dem som han visste var nazister under kriget.
När man
ett flertal gånger haft en osäkrad ”heavy machinegun” riktad mot ansiktet på
fem meters hål, med en piss full och/eller drogad Israelisk soldat, med
fingret på avtryckaren, som flinar dig i ansiktet, undrar man om det far och
mor lärde ut var sant.
När man
sett den Israeliska militären skjuta rakt in i människomassor, kvinnor och
barn, som sitter på vägen för att försöka hindra soldaterna att med
bulldozers riva alla hus i byn… börjar man omvärdera.
När man
sett dem föra hem krigsfångar surrade utanpå bandvagnen, blödande, lidande
frihetskämpar som blivit berövade människovärdet av IDF, Israel
Defence
Forces
När man
upplevt hur de, när vägen kröker, skjuter 1 000 skott framför sig för att
vara säkra på att får fri lejd.
När man
vet att de under vapenhot kidnappade alla unga män i byarna för att skapa
vad de kallade ”South Lebanese Army”, detta var när de inte av egen kraft
kunde hantera sitt ockuperade område, södra Libanon, då behöver man spy.
När jag
såg fulla och drogade soldater kasta handgranater omkring sig i FN-området
och skjuta lysskott, mest på skoj, över våra huvuden hade jag redan bytt
uppfattning om Israeliska armen.
Världens sämsta armé
De hade under femton år försökt ockupera södra delen av Libanon. Efter
femton år hade de inte erövrat så mycket som en kvadratmeter där de kunde
känna sig säkra.
Blixtkrig, som de lärt av tysken, är lätt att utföra, men en rejäl invasion
kräver militärt hantverk och motiverade soldater. Hur motiverar man unga
Israeliska män att föra anfallskrig i grannlandet, under femton år!!!
Omöjligt. Äta skokräm och röka hasch var det sätt dessa unga män försökte
döva sin krigsångest med. Inte svårt att förstå.
Apartheid
1985 var också första gången jag som jag upplevde apartheid. Som icke jude
hade jag inget människovärde i deras ögon. Även det var en nyttig men
chockartad upplevelse för en svensk goddagspilt.
När
jag så läste om kriget i svenska medier blev jag mycket upprörd. Inte en rad
om hur Israeliska armen for fram bland civilbefolkningen.
Inte
en rad om hur Hizbollah veckan efter att Israels armé lämnat hamnstaden Tyr,
började laga vattenledningar och vägar, ställde ut trafikpoliser som höll
ordning. På några dagar skapade Hizbollah ett civilt samhälle, i en stad där
Israel trakasserat innevånare och burit sig illa åt i flera år.
Då
liksom nu är det de Amerikanska nyhetsbyråerna och deras kommersiella
TV-bolag som mestadels förser oss västerlänningar med nyheter. Min
erfarenhet säger mig; LITA INTE PÅ DEM!
Som
i alla konflikter finns bara ett sätt att lösa en tvist.
Sluta döda, sitt ner och resonera fram en lösning.
Och
i detta fall finns det ju en unik möjlighet att få en kopp underbart
Libanesiskt kardemummakaffe under diskussionen…
1/LT
Robertsson
PX Manager
SwedMedCoy, 10L,
LEBANON
29.07.2006 |
